För drygt 3 veckor sedan annonserad jag ut vår gamal spis till försäljning. Det ringde en man från en annan ort och skulle köpa den och han skulle komma under helgen och hämta den. Han kom inte. Maken ringde efter ytterligare en vecka och undrade om han verkligen skulle ha den för vi hade flera intresserad och jo han skulle ha den. Jag tog bort annonsen för att inte få flera intressenter när den redan var tingad. Det som nu irriterar mig till vansinne är att mannen inte hört av sig alls om att komma och hämta den där spisen. Jag tycker inte att vi som säljare ska ringa och fråga när han kommer och hämtar den. Nu har jag bestämt att vi har väntat länge nog. Till veckan ringer vi en av de andra spekulanterna och frågar om han fortfarande är intresserad och är han inte det blir det ny utannonsering och denna gång ska vi om det ringer någon spekulant säga att vi säljer till den som först kan komma och hämta den så vi blir av med den snarast.
Arkiv för augusti, 2008
Inte bra
Igår såg maken och jag masjävlar och vi kunde bara inte fatta hur den filmen fått så himla bra kritik. Det så kallade dalmålet var ju enbart skrattretande att höra på och handlingen var ju tunn som en sytråd. Trist film tyckte vi.
Läst
Scott Frost Var inte rädd.
Alex Delillo, kriminalkommisarie i Pasadena, utreder ett misstänkt självmord när hon upptäcker att den döde är hennes egen halvbror, en bror hon inte visste att hon hade. Upptäckten driver henne mot sitt eget förflutna och eldar på hennes fixering vis sin far, som försvann när hon var fem år.
Snart kommer det fram att brodern under sin sista tid ilivet samlat material kring tre sjutton år gamla mord. Tre unga kvinnor som ströps och dumpades på L.A. Rivers betongklädda blodbankar. Polisen fick aldrig fast seriemördaren och utredningen lades abrupt ner. Men den huvudmisstänkte var deras egen far.
Upptäckterna driver Delillo genom ett febrigt LosAngeles där invånarna plågas av det heta Santa Ana-vindarna som får lösa föremål att virvla omkring och människor att skada både sig själva och andra. Bränder härjar. Och någon följer Delillo som en skugga.
Veckans motion
MÅNDAG
Cyklat till och från jobbet
Löpbandet 25 min 3,78 km
20 min styrketräning
TISDAG
Cyklat till och från jobbet
Promenad 5055 steg
ONSDAG
0
TORSDAG
Löpbandet 30 min 4,56 km
Styrketräning 20 min
FREDAG
0
LÖRDAG
0
SÖNDAG
Promenad 7417 steg
I hate nuts
När fasen ska jag lära mig att inte äta nötter. Min mage fuckar upp totalt på dem. Köpte en sådan där nöt och bär mix igår när jag handlade och maken och jag satte i oss den efter mdidagen framför TV:n. Nu är min mage jävligt ond om man säger så. Dags att äntligen fatta att jag inte ska äta nötter kanske?!
Vem är jag?
Just nu har jag en känsla av att jag inte duger som jag är. Jag duger inte åt mina barn, inte på jobbet, inte åt släkten och till slut duger jag inte åt mig själv heller.
Om jag intresserar mig för min omgivning är jag nyfiken.
Om jag frågar för mycket är jag tjatig.
Om jag kommer med förslag är jag tråkig och konservativ.
Om jar har en åsikt är jag negativ.
Jag känner mig förvirrad. Nyfiken, tjatig, tråkig och negativ ska det vara jag det? Har jag blivit sådan eller har jag alltid varit sådan och inte förstått det? Jag vet inte vem jag är längre.
En främmande kropp
Just nu tycker jag inte om min kropp och inte bara för att den har för många kilon. Jag vaknar och är alldeles varm och svettig. Jag svettas av att sitta still i soffan och se TV och om jag sedan råkar göra något som dammsuga eller så blir jag alldeles blöt i svett. Sedan finns det dagar då jag fryser trots att det enligt termometern är varmt och skönt inomhus. Jag fryser och måste klä på mig koftor och tofflor för att klara mig och när jag ska sova måste jag ha en filt ovanpå täcket för att inte frysa.
Jag antar att detta är början på övergångsbekymmer men jag har fortfarande regelbunden mens och därför tycker jag att kroppen borde fungera som vanligt.
Veckans vikt
82,6 kg.
Värre än på länge. Varför går det inte tappa vikt när lägga på sig är så lätt? Visst jag är ”fit but fat” men jag skulle heller vara bara fit och slippa det jäkla fat.
Vilse i pannkakan
I morse skulle jag hämta sonen vid tåget. Det finns två vägalternativ till tåget. Jag har oftast kört väg 1 både dit och hem men någon gång också valt väg 2 hem men aldrig dit. Idag bestämde jag mig för att ta väg 2 dit eftersom den är lite lite kortare även om vägen är bättre när man tar väg 1. Detta gäller dock inte nu då det är vägomläggning en bit av väg 1. Eftersom jag aldrig kört väg 2 till tåget så lyckades jag naturligtvis svänga fel på ett ställe och blev helt vilse i pannkakan. Jag fick ringa maken för att reda ut hur jag på bästa sätt skulle ta mig till tåget. Det blev en omväg istället för lite kortare. Fast nästa gång vet jag i alla fall hur jag ska köra för jag lär inte glömma det nu.
Lägenhetsjakt
Jag behöver en lägenhet på yngsta sonens studieort (som inte är samma som de andra barnens). Hade en på gång i våras men vågade inte ta den eftersom det kom vissa indikationer att barnen skulle befinna sig på hemorten någon eller några dagar i veckan och betala för en lägenhet på annan ort för att bo bara en del av veckan var inte aktuellt med den ekonomi vi har. Så nu står man här istället utan lägenhet eftersom skolan, varken här eller på studieorten, kunnat meddela oss stackars föräldrar att det är skolgång hela veckan på studieorten som gäller. Inte en enda ledig lägenhet i sikte heller. Det blir till att busspendla ett tag för sonen och hålla tummarna för att det dyker upp en ledig lägenhet som har rätt pris fort. Det alternativet är i och för sig ekonomiskt gynsamt för oss vuxna men jobbigt för sonen som måste kliva upp tidigt och kommer hem rätt sent. 8 mil enkel väg tar sin tid att åka med buss.
